Sparva gnariskane

NYHETER

Orientexpressen

Orientexpressen. Själva namnet andas lyx, flärd och färgrika upplevelser. Tanken tar en till Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen”. Tågvagnar inredda med guldfransade sammetsgardiner, champagneglas i kristall och vitbehandskade uppassare. Där Hercule Poirots mordmisstänkta passagerare var pälsklädda damer och förmögna handelsresande.

En tur till Orienten

Tåglinjen, ursprungligen mellan Paris och Istanbul, öppnade 1883. Europas nyfikenhet på ”Orienten” var stor. Den nya välbesuttna medel- och överklassen i kombination med ångloket öppnade möjligheten för nöjesresor runt om i världen. Tågförbindelsen mellan Europa och Asien, som skapades av Compagnie Internationale des Wagons-Lits, startade i Paris och gick till Rumänien. Därifrån tog man färja över Donau till Bulgarien, för att fortsätta med tåg till Istanbul. Vid öppningen av Orientexpressen skrev de närvarande journalisterna lyriskt om den överdådiga lyxen, inredningen och den femstjärniga maten ombord. Skinnfåtöljer, paneler i de dyraste träslagen, vita dukar, silkeslakan och en stab av kunniga sommelierer och uppassare i välskräddade uniformer. Orientexpressen var inte en transportsträcka, det var ett av Europas finaste hotell fast på räls. Det var inte ett tåg. Det var en upplevelse.

1930-talets glans

Under första och andra världskriget ställdes tågtrafiken tidvis in på flera sträckor. Under mellankrigstiden, i synnerhet under 1930-talet, såg Orientexpressen sin topp med 2300 vagnar i bruk. Förbindelsen utökades till tre parallella sträckningar. Färden kunde då gå både över Österrike och Grekland. Och det var en upplevelse som kostade pengar. Sovvagnarna inkluderade fullständig service som lockade kungligheter, diplomater och andra förnäma personer. Efter andra världskriget, och den efterföljande järnridån, förlorade Orientexpressen den forna glansen. Tågen kunde fortsätta att köra till Istanbul men de lyxiga vagnarna byttes ut mot öststaternas egna järnvägsbolags vagnar. Efter att sedan starten 1883 förändrat och förkortat den ursprungliga sträckningen ett flertal gånger, lades tågförbindelsen ned 1977.

1930-1940

Nutida lyx

Namnet Orientexpressen överlevde trots allt. Först som en vanlig tågförbindelse mellan Paris och Budapest och Bukarest, senare endast till Wien. Sedan 1982 har dock Orientexpressens historia, aura och lyx återuppstått. Hotellföretaget Belmond tog då över och började köra chartertåg, som fortfarande existerar, mellan London och Venedig. Det är ett rent lyxtåg med samma överdåd som 1930-talets överdådiga turer. Med noggrant renoverade Pullman och Wagon Lits-vagnar från 1920- och 30-talen gör de sitt för att återuppliva fornstora dagar. Polerade träväggar med art deco-detaljer, blank mässing, broderade sängkläder, en fantastisk vinlista, franska kockar, pianobar och after noon-te. I resan, som kostar mellan 20 000 och 60 000 kronor, inkluderas förutom frukost, 3-rätters lunch och 4-rätters middag, även uppassning av privat butler i den egna kupén. Passagerare förväntas klädkod enligt ”kavaj och slips”, med tillhörande kod för kvinnor. Tågresan, som tar två dagar med några stopp på vägen, kör endast några få gånger per år. Ibland går tåget andra sträckningar, till exempel östra Europa eller Istanbul. År 2013 anlände Orientexpressen för andra gången till Sverige, närmare bestämt till den skånska orten Ängelholm. Uppståndelsen blev stor. Journalister, fotografer och vanliga nyfikna medborgare samlades på perrongen för att få en skymt av lyxen.

För de modesta

För historiskt intresserade med mer modesta plånböcker finns alternativ. Att resa den klassiska sträckningen Paris-Istanbul går utmärkt. Med ett interrailkort i handen kan man resa genom historien. På tågrestauraungen Orient Express Café i Istanbul finns mycket originalinredning från Orientexpressens dagar kvar. Reklamaffischer från tågföretaget, och bilder från filmatiseringen av Agatha Christies thriller kan man beskåda där.